Bröllopet - Vigseln

08.09.2016 kl. 11:22

Vår stora dag började jag och mina brudtärnor på Salong Davini i Ekenäs. Inlägget från morgonen kan ni läsa här. När vi var klädda, sminkade och friserade åkte vi iväg mot Karis där bröllopsplatsen var.

Vi var väldigt tidiga, så vi åkte hem till oss, gick på toa och väntade. Fick vänta ganska länge för vi var färdiga redan kl.14 och vigseln skulle börja först kl.15. Dessutom var några viktiga gäster försenade (som Janis pappa t.ex.!) så vi var tvungna att vänta ännu längre. Var inte så glad över det, och var kanske mer Bridezilla då än jag varit under hela de 11 månaderna som vi planerade bröllopet, men efteråt gjorde det absolut ingenting. Men vem har nu hört om ett bröllop som börjar 40 minuter för sent för att GÄSTERNA är sena? Nå, vi hade ju ingen bråttom, och vi ville absolut ha Janis pappa där, så det var bara att vänta.

När alla gäster äntligen var på plats och hade hittat sina platser, var det dags. När vi kom fram och när min pappa såg mig blev han så synligt rörd att jag var tvungen att byta samtalsämne för att undvika tårar, så meddelade bara att jag var absolut tvungen att kissa ännu, haha :D

Efter det här gick allt väldigt fort. Så fort att jag inte har uppfattat allting. Och det var nervöst. Så nervöst att jag inte kommer ihåg allting. Som i en dröm. Där allting sker i slow motion. Där det är svårt att förstå att det verkligen händer.

Vi blev delade våra buketter. Ida signalerade DJ:n. Musiken satte igång. Janis flickor var först i tur med sina härliga små vita klänningar. De kastade silkesrosenblad längs gången – precis lika duktigt som under övningen. Efter dem gick Hanna och Ida – minns inte ens i vilken ordning de gick, minns bara att de gick och så var det bara jag och pappa kvar där bakom husknuten. Vi försökte viska så gästerna inte skulle höra, och försökte kolla bakom hörnet när det var dags för oss att gå. Och så greppade jag pappa hårt runt armen, och så var det bara att köra. Tänkte att jag måste gå! Nu! Genast! Och utan att tänka, för annars svimmar jag.

Det var en av de mest överväldigande känslorna att gå runt den där husknuten. För där framför mig var den nu färdiga vigselplatsen. De hade fått fixa det sista samma morgon, och nu först fick jag se vigselplatsen när den var klar. Och den var perfekt. Precis som jag hade drömt om. Och där på bänkarna gjorda av höbalar, satt alla vår käraste människor. Jag kände dem alla. Jag kände kärleken från varenda en. Det var som en vägg av kärlek som slog emot mig när de alla steg upp när de såg att vi gick fram. Kunde inte titta på dem. Istället tittade jag rakt fram, på min blivande man. En snygg man i sin nya snygga kostym, med tårar i ögonen och en darrande underläpp. En rörd man som igen, precis som på övningarna dagen innan, var tvungen att titta bort för att inte börja gråta. Kan. Inte. Fatta. Hur. Gulligt.

Vi gick sakta, i slow motion, och ändå gick det fort.  Plötsligt var vi framme vid altaret. Jani kom fram och tog min hand, och så tog vi några steg fram och ställde oss framför prästen. Vi tittade på varandra, och Jani viskade mellan tänderna ”du är helt sjukt snygg”.

Slappnade lite av redan då, men var ändå så nervös under hela tiden hon, prästen, pratade. Var så rädd att jag skulle missa delen där vi ska säga något så jag lyssnade intensivt. Vet inte i vilken ordning allting har hänt men plöstligt var det dags att säga ja, eller ”tahdon” som vi beslutit oss för att säga. Hon frågade Jani först, och när det var dags för honom att säga tahdon, vände han sig mot mig, tog en lång blick och äntligen (efter vad som kändes som en evighet) sa han ”tahdon” med klar och tydlig röst. Egentligen tog det inte längre än två sekunder kanske, men det kändes rätt länge. Jag svarade tahdon såklart, och resten av vigseln stod vi bara och höll varandra hårt i handen. Så hårt. Ville aldrig släppa taget.

Plötsligt meddelade prästen att det var dags för ett uppträdande, något jag redan glömt i all nervositet. Fram trädde min kompis Emma-Sara med sin gitarr och när våra ögon möttes blev jag så rörd. Tänk att hon verkligen ställde upp med en låt. Tänk att hon gjorde det för oss. Emma-Sara har en röst likt en ängel. Och vi hade varit noga med att välja en låt var ord betyder något speciellt. Valet föll slutligen på Bruno Mars – Just the way you are, helt på grund av orden. De viktiga orden, kombinerat med en röst av en ängel, visade sig för mycket och hur jag än försökte hålla mig så började jag gråta. Fick ta fram näsduken jag hade gömt i handen och försiktigt torka tårarna.

Prästen pratade ännu en stund och så var vi plötsligt gifta. Man och fru. Jag fick min vackra vigselring som jag noggrant valt ut och vi fick vår första, perfekta, kyss som nygifta. Vigseln var över, och nu var det dags att ha roligt. Så DJ:n kickade igång Pharrell – Happy och vi tågade ut med stora leenden på våra läppar i ett hav av applåder.

Vi gick tillbaka bakom husknuten och pustade ut, äntligen fick vi prata med varandra. Medan vi väntade på att gästerna skulle ta sina platser runt bröllipsbilen sa Jani igen hur vacker jag var och vi var båda lättade över att den officiella delen nu var över. Vi skulle alltså och fotograferas efter vigseln, medan gästerna skulle få bål och få hitta sina platser inne i den gamla ladan där festen skulle ta plats.

När vi fick signal att alla var på plats så gick vi till bilen - i ett störtregn av vetekorn. Och så åkte vi iväg, lyckliga, överväldigade och glada i en fin gammal bröllopsbil med en Just Married skylt i bakfönstret.

Fotograf: Camilla Bloom

Linda .